Jari Hjortmar och Stefan Johansson är två vanliga svenskar som, den 14 februari 2006, skulle resa till Iran för att lära några byggnadsarbetare att gjuta i hårdbetong.
Det var tänkt att besöket skulle vara i två veckor. Men planerna raserades totalt. Det skulle dröja över fjorton månader innan de kunde återvända hem.
I 426 dagar i Iran skildrar Jesper Bengtsson vad följden av ett enda litet misstag i ett främmande land kan bli.
Redan innan Jari och Stefan lämnat Sverige började problemen. Deras plan från Landvetter till Arlanda blev inställt två gånger. Till slut ordnade flygbolaget buss till Arlanda. Därifrån kunde de sedan utan problem flyga vidare till Iran.
När de kom fram till Iran tog de en taxi till sitt hotell som låg i Irans huvudstad, Teheran. Medan de åkte fotograferade Jari mycket med sin digitalkamera. Han ville ta med sig bilder hem, så att han kunde visa familjen hur det såg ut i Iran. Han tog kort på gatulivet och byggnaderna. När taxin körde genom stadsdelen Valliasr tog han även några bilder på Alborzbergen.
När de kom till hotellet gick de ut på en promenad till havet, inte långt från hotellet. Där tog de bilder utåt havet och inåt land, bland annat på några delfiner som simmade i vattnet.
Plötsligt kom några iranska poliser gående emot dem. De sa att Stefan och Jari hade tagit bilder på militärt område och att det var förbjudet att fotografera där. Svenskarna förstod ingenting. De såg inget som tydde på att det var militärt område. Poliserna bad dem att följa med tillbaka till hotellet för lite frågor. Stefan och Jari följde med och tänkte att det antagligen inte var något allvarligt. De hade ju ur deras synvinkel inte gjort något. Det slutade dock inte där. Detta blev istället starten för en långdragen fängelsevistelse för de båda svenskarna.
426 dagar i Iran berättar om Stefans och Jaris tid i ett par olika iranska fängelser och vad de får möta och uppleva där. Men boken handlar också om deras familjers kamp för att få hem dem igen. Stefan har två söner, sex och tre år, som måste klara sig utan sin pappa. Jaris flickvän får föda parets första barn utan Jari.
En sak som finns med hela vägen är svenskarnas och deras familjers beslutsamhet och övertygelse om att de har rätt och att allt kommer att ordna sig till slut. På ett eller annat sätt.
Boken är spännande mycket på grund av att den skildrar riktiga händelser. Jag tror inte att den hade varit lika bra om historien varit påhittad. Men man vill hela tiden fortsätta att läsa för att få veta hur det går till slut!
En faktor som spelar en stor roll är de utförliga person- och miljöbeskrivningar som görs. Jag kan verkligen se den kala fängelsecellen framför mig och det är nästan så att jag kan höra dörren till cellen slå igen om mig…
En recension av Malin Fransson NV08e.
(Omslags bild från Norstedts Förlag.)
